Handlodet
Det första hjälpmedlet vid navigering i okända farleder var handlodet, vilket var känt av våra förfäder redan under den tidiga vikingatiden.
Kompassen
Kompassen togs i bruk redan under 1400-talet, men detta viktiga navigeringsinstrument kom ganska sent att ingå i utrustningen på Nordens fartyg. Redan under senare delen av 1500-talet finns bevis på att översegling av Östersjön kunde ske utan kompassen som vägvisare. I början på 1600-talet introducerades kompassen i Sverige och i skeppshandlingar finns redovisat att det i Stockholm fanns en kompassmakare år 1617. I trånga och grunda farleder var kompassen ett mycket viktigt instrument för lotsarna.
Sjökortet
År 1644 gav Johan Månsson ut ett sjökort över Östersjön, Finska viken, Bälten, Kattegatt och Skagerack. Jämfört med nutidens sjökort utgjorde det en skissartad framställning av farvattnen, men enligt den tidens begrepp var det en utmärkt handling. Femtio år senare gav kapten Peter Gedda ut en atlas med sjökort över farvattnen som omger vårt land. I början på 1800-talet utgavs amiral Gustav af Klints sjöfartsbok med general- och kustkartor av mycket hög kvalitet. Kartorna var mycket lika 1930-talets utgåvor.
Fler historiska kartor över Gotland finns på på lantmäteriets hemsida.
Vädervarningar
Sedan urminnes tider har fiskare och sjöfolk försökt att av molnens utseende, gårdar kring solen, morgon- och aftonrodnaden med mera, utläsa risken för en annalkande storm.
År 1895 och sedan 1903 sändes till Kungl Maj:t från sjöfartens målsmän petitioner om ett officiellt stormvarningssystem och när så en nordisk fiskekonferens och dess ordförande F Trybom år 1904 skrev i samma syfte, ålade Kungl Maj:t efter Vetenskapsakademins hörande, att meteorologiska centralanstalten skulle utsända stormvarningar till rikets västkust.
Det var således bara västkusten som till en början fick nytta av detta officiella system och 1905 var det 28 stationer längs västkusten som fick vara med. Påtryckningar från en rad instanser såsom Sjökaptenssociteten, Ångfartygssällskapet, Befälhafvarssällskapet, Blekinge- och Södra och Östra Skånes fiskaresällskap, gjorde att 1911 års riksdag beviljade anslag till ”Stormvarningssystemets utveckling”. Men den utvecklingen hann inte fullföljas före år 1914. Första världskriget utbröt och stormvarningarna inställdes helt, men sattes åter i system år 1918. Systemet omfattade då hela landets kuststräckor.
Genom ett system med tre symboler varnade man för storm: Kon, klot och tratt i olika lägen till varandra talade om vilka vindriktningar och vindstyrkor som befarades.
De här symbolerna hissades på ett antal lots- och fyrplatsers signalmaster eller anslogs på andra signalplatsers anslagstavla. De förra varnade då seglande sjöfart, medan de senare varnade för att gå ut.
Alla lotsstationer hade inte varningsanordningar, en förutsättning var ju att man kunde nå dem med telefon eller telegraf och tala om vad som skulle hissas eller anslås. Det var inte alla lots- och fyrplatser som på den här tiden hade de här förbindelserna. 1918 hade 43 stationer endast anslagstavla, 29 hade endast signalmast och 28 stationer hade bådadera.
De här signalerna och deras symboler visades varje år i den officiella ”häftade och skurna” almanackan. Det är värt att notera att står där ”från NW” så betyder det inte att vinden beräknas komma från nordväst, utan att det förmodas bli vind ”från riktningarna mellan nord och väst”. För stormvarning i mörker användes två lanternor – ”en hvit och en röd som hissades på signalmasten, den ena under den andra med minst två meter emellan”.
De första väderprognoserna
Förr när man var ute på fiske fick man helt lita på sina egna iakttagelser och beräknade färändringar av vädret. Det gällde att kunna tolka olika tecken på himmel och hav, det var livsnödvändigt för fiskaren. Han iakttog molnen, månen, strömmar och vindar.
Fiskarna hade fram till mitten på 1920- talet inte hjälp av någon väderleksrapport i radio med sjörapport och stormvarning. Fiskaren fick själv studera vädertecken och väderuttryck och därav dra slutsater om hur väderläget kom att utveckla sig de kommande dagarna. Säkert var deras vädertecken nedärvda sedan generationer.
Månen: Finns det en stor ljus ring omkring månen betyder det regn och blåst inom tre dygn.
Nattvägg: På kvällen står en mörkblå molnvägg stadigt i nordväst och bådar gott väder över natten.
Regnbågen: Då regnbågen syns blir det regn följande dag också.
Hägring: Hägrar Gotska Sandön blir det väderomslag inom tre dygn, nordlig vind och blåst.
Väderleksrapporten
Den 19 september 1924 sändes den första väderleksrapporten i radio. Det var enbart Stockholms lyssnare som kunde höra väderleksutsikterna för det kommande dygnet. Rapporten sändes kl 12.45.
År 1925 utökades väderleksrapporten till 2 sändningar per dygn, kl 12.30 och 21.30. Vid 1930-talets början hade väderleksrapporterna många tusen lyssnare och fiskarna på Hallshuk kunde lyssna på sjörapporter med stormvarningar från slutet av 1920-talet.