Båtar, fyr och lots

Gotländska fiskebåtar

Gotlandssnipan har troligen i århundraden byggts i tre olika storlekar, tremänningen, tvåmänningen och enmänningen. Båttypen har utvecklats ur vikingatidens mycket avancerade sätt att bygga båtar. Gotlandssnipan har därför en lätt och stark konstruktion. Djupgåendet är ringa för att lätt kunna sättas i sjön och efter användning snabbt kunna dras upp på land.

I äldre fiskelägen förekom normalt inga bryggor eller hamnpirar. Båtarna landades i länningar, enkla anläggningar av sten som går vinkelrätt från stranden i vilka båten kan styras in. Ibland fanns ett spel som man kunde dra upp båten med.

Enmänningen var den minsta av de havsgående fiskebåtarna. Längden är 3,9-4,5 meter och bredden 1,3-1,5 m. Båten är byggd påsamma sätt som de större sniporna. Riggen består av ett storsegel och en fock. Båtarna användes vid fiske nära kusten och till jakt på sjöfågel och säl.

Tvåmänningen är uppbyggd på samma sätt som tremänningen. Båten hade endast två tofter för rodd. Längden är 5,5-6,5 meter och bredden 1,5-1,8 m. Riggen består av storsegel och aktersegel samt fock. Tvåmänningen var den vanligaste fiskebåten på Gotland och användes vid alla slag av fiske. Båten var även den vanligaste lotsbåten.

Tremänningen kallas även för ”storbåten” och är 7-8 meter lång och 1,8-2,0 m bred. Antal bord är vanligen sju och båten har en besättning på 3 eller 4 man. I tremänningen finns tre tofter för rodd, nämligen framtuft, en milltuft och en baktuft. För om framtuften ligger en segeltoft. Den vanligaste riggen på en tremänning är två master. I tvåmastade båtar kallades seglen storseglet och bakseglet. På tvåmastade båtar fördes toppsegel vanligen bara på stormasten. Tremänningarna seglade bra och var goda sjöbåtar. Tremänningen användes vid drivfiske av strömming och vid laxfiske. På lotsplatserna fanns förr en tremänning som gjorde tjänst i hårt väder. Riggen bestod av 2 sprisegel, fock och en eller två toppar. Spriseglen var försedda med rev.

Fyren

Alldeles öster om fiskeläget uppe på det cirka 30 m höga Hamnberget står Hallshuks fyr på den yttersta klippkanten. Fyren ligger på Gotlands nordligaste udde väster om inloppet till Kappelshamnsviken. Den är cirka fem meter hög och ligger 32,5 m över havsnivån.

Hallshuk är en gammal lotsplats som lades ner 1881. Fyren uppfördes 1891 och moderniserades år 1919. I Lotsstyrelsens berättelse för 1891 kan man läsa:

”Då sydliga stormar träffa fartyg i närheten af Gotlandshamnars fattiga vestkust, pläga fartygen skydd vid öns norra ända mellan Hallshuk och Fårön. Huvudsakligen till deras hjelp är en 5:e ordningens fyr med fast sken uppförd strax söder om Hallshuks stångmärke, hvars namn den bär.”

Fyren var ursprungligen byggd i ett utbygge på långsidan av fyrvaktarbostaden. År 1931 moderniserades fyren, den gamla omoderna fyren var utrustad med fotogenlampa och rotorbländare, lysvidden var 24 kilometer för det vita ljuset. Den nya Agafyren som byggdes bredvid den gamla var inrymd i en åttkantig fyrkur av järn, den monterades på en betonggrund som stod i samma höjd över havet som den gamla fyren.

Den nya fyren var försedd med Agas klippaggregat som visar blixtsken med fyra blixtar var 20:de sekund. Den gamla fyren visade rött sken över såväl Haruddsrevet nordväst om fyren som grunden norr om Saxhammars udde på Fleringelandet.

Den nya fyren visar grönt sken över Haruddsrevet nordväst om fyren och rött sken över grunden utanför Saxhammars udde, i övrigt visas vitt sken. År 1953 infördes elljus som ljuskälla i fyren med Daléns ljus som reserv.
Samtidigt byttes den åttkantiga fyrkuren i järn ut till en så kallad ”Pajalakur” i plast.

Fyrmästaretjänsten vid Hallshuks fyrplats drogs in den 31 januari 1931. Tillsyn av fyren kom att skötas av fiskaren Karl Andersson som var bosatt i Hallshuk. När fyren elektrifierades drog man ner en elkabel från fyren till en stolpe utanför på gårdsplanen – där blinkade en lampa som motsvarade fyrens sken – när blinkningarna upphörde var fyren släckt och Karl Andersson fick då montera in reservaggregatet till dess att elströmmen återigen kom att fungera.

Mer om Hallshuks fyr

Läs mer om Hallshuks fyr och dess fyrmästare på Svenska Fyrsällskapets hemsida eller i Bertil Brynolfs ”Fyren på Hallshuk”.
Hallshuks fyr var också under flera år luftbevakningsstation i marinens regi.
Se också en fantastisk flygbild över fyren, hamnberget och pallkanten på marinas.com.

Lotsväsendet

Redan vikingarna använde sig av långfärdslotsar när de skulle ut på obekanta farvatten långt från hemmahamnarna. Många vikingaskepp tog vägen förbi Gotland och anställer där en styrman för färden till Gårdsrike. Styrman begärde en mycket hög lega som han förklarade med: ”… jag är dyr, men jag gör skäl för mig.”

På 1100-talet kan man säga att Sverige var ett någorlunda enat rike. Det låg i respektive kungs intresse att utländska handelsskepp kunde färdas och lotsas längs kusten utan att förlisa eller drabbas av rövare. Den organisation som skapades kallades ledungen. Dess uppgift var att organisera en krigsflotta som kunde kallas in vid krig samt tillse att det fanns kustbevakning utmed havet samt längs farlederna.

Lotslagen 1340

Redan i 1340 års stadslag för Visby fanns regler som gällde för lotsning. I lagen som utkom på tyska och gutamål fanns regelverk som gällde för lotsningen, enligt följande:

”Låter någon lega sig som lots och seglar med skepparen och befraktaren att han ej vet vägen så give honom halva lön, men legar någon en som lots och kan överbevisa honom efter stadens rätt, innan han kommer till skepparens bröd, att han ej vet vägen. Så må man låta honom fara (skilja honom från sig) utan lön.”

Panta med sitt liv

En lots kunde även få panta med sitt liv om lotsningen misslyckades. I ”Allmänna stadslagen från 1357” står att läsa:

”Nu legar man ledsagare som skall säga dem led. Säger han sig vilja låta dem utan någon skada segla över sjön dit resan är bestämd och sätter han sedan på grund och de får skada därav, då äga de all makt över hans liv, likväl först efter det sex män inför domstol vittnat, att han med skeppare och besättning ingått sådan förbindelse. Överfaller dem sjögång och våldsam storm, då är han ansvarsfri från all skada.”

Redan Gustav Vasa hade ledsagare eller lotsar anställda för lotsning av kronans fartyg eller vid sjötransport av konungens gods. Fartygen framfördes huvudsakligen i Stockholms och Östergötlands skärgårdar samt på Åland och utmed den finska kusten. Lotsyrket var då ännu av privat och frivillig art.

Sjölagen 1667

I 1667 års sjölag stadgades att man var skyldig att anlita lots och att lotsen hade rätt att uppbära lotspenning. Lotsväsendet tog nu även sikte på den allmänna sjöfarten och benämningen lots ersatte de tidigare benämningarna ledsagare och styrman.

Lotsorganisationen på Gotland

Lotsinrättningen i statlig organisation tillkom på Gotland år 1727. Då inrättades ett antal lotsplatser eftersom behovet av lotshjälp ökade på grund av ökad export av kalk, sandsten samt andra produkter.

Lotsstationerna i Hallshuk och Kappelshamn.

Utmed den gotländska kusten inrättades på 1700-talet uppemot ett tjugotal lotsplatser.Under 1600-talets sista decennium expanderade kalkbränningen våldsamt, särskilt på norra Gotland. Många nya kalkugnar byggdes upp. Handel och sjöfart blomstrade på platser som tidigare legat öde. Lotsningen skedde i övervägande del till kalkugnarna vid Kappelshamn, Hunstäde, Bläse, Storungs och Nyhamn, vidare till lanthamnen i Kappelshamn där man skeppade ut kalksten, virke och tjära samt landade produkter till handel och samfärdsel. För lastplatserna i Kappelshamnsviken fanns en lotsstation på Hallshuk och en i Kappelshamn. Lotsplatserna kom till på 1740-talet. Hallshuk lades ner år 1881 och Kappelshamn år 1892.

Gotländska lotsbåtar

Man talar om tre olika storlekar av båtar som man tidigare använde till fiske utmed den gotländska kusten (så kallade gotlandssnipor), nämligen enmänning, tvåmänning och tremänning. Namnen kommer av hur många personer som behövdes vid rodd. Båtarna var även utrustade med olika typer av segel.

Tvåmänningen var tidigare den vanligaste lotsbåten, den förde storsegel med topp och ett något mindre aktersegel med stagfock. Lotsarna övergick dock till att använda tremänningen som tjänstebåt eftersom den var mer lämpad som lotsbåt vid hårt väder. Tremänningen var god seglare och förde ganska stor rigg, tre sprisegel med toppsegel på en eller två av de främsta masterna. Dessutom hade man stagfock och ibland även klyvare. Tremänningen var en mycket god seglare.

När motorn gjorde sitt intåg i båtbeståndet förändrades allt, man satte in motorer i två- och tremänningar men behöll i regel ändå riggen. Efter hand kom mera djupgående båtar in i verksamheten köpta från Blekinge och Småland men denna typ av båtar började även tillverkas på Gotland som alltid haft duktiga båtbyggare.

För att påkalla lotsning så signalerade man med olika flaggor både från last- och handelsfartyg och lotsbåtar. En i vertikala fält vit och röd flagga som förs av lotsbåt i tjänst kallas signalflagga H med betydelsen ”Jag har lots ombord”. Signalflaggan G, en i sex vertikala, gula och blå fält delad flagga med betydelsen ”Jag behöver lots”. Flaggan benämnes lotsflagga och förs på handels- och lastfartyg.