Fiskekvinnorna på Hallshuk
I fiskesamhället talades mest om hur duktiga och modiga männen var som fiskare, fiskarkvinnornas hårda arbete skedde mer i det tysta och deras roll var inte så utåtriktad. Kvinnornas roll var ett hårt arbete och en orolig väntan på att männen skulle komma hem från sina fiskefärder. Strandbodarna har säkert många gånger använts som bönehus när männen varit försenade vid dåligt väder. Kvinnorna hade alltid eld i den öppna spisen när männen kom iland, vidare fanns det alltid ett vattenspann med varmt vatten där fiskaren kunde värma sina frusna händer, samtidigt som han fick något att äta och dricka.
Långa arbetsdagar
På våren drog fiskaren sina garn på morgonen vid tretiden. Fiskarkvinnorna var då redan på stranden och det var en lång arbetsdag de hade framför sig. Det var mycket arbete som först skulle utföras i garngården innan man fick tänka på hemmets sysslor. Först när arbetet i garngården var klart fick kvinnan tänka på frukost till familjen, att få iväg barnen med matpaket till Halls folkskola som låg 5 km bort, en lång vandring genom nio grindar både morgon och kväll ofta i mörker och dåligt väder. Efter detta skulle alla andra sysslor i hemmet ombesörjas, kon mjölkas och de andra djuren ha tillsyn. Vidare skulle det lilla jordbruket skötas.
Ofta fick kvinnorna göra dagsverken hos bönderna med att plocka potatis, tröska och gallra betor för att bonden skulle plöja och harva fiskarens åker. När kvällen kom var det mathållning till familjen och bland många sysslor var det säkert kvällsarbete med lappning och lagning av nät eller strömmingsgarn.
Fiskarhustrun var säkert den sista som fick nattro och den första som fick stiga upp på morgonen för en ny arbetsam dag. Fiskarkvinnan hade lika stor del i familjens försörjning som mannen, hade mannen inte en duktig fiskarkvinna vid sin sida fungerade inte fisket.
Tillverkning av strömmingsgarn
De äldre garnen tillverkades av lingarn som fiskarkvinnorna själva odlade, beredde och spann. Repet (telnen) som höll garnet samman var spunnet av kohår och cirka 35 m långt. Flöten tillverkades av tallbark och sänken (hallar) var plockade på strandvallen och i regel av glattslipad kalksten. Hallarna skulle förses med borrat hål i ena kanten.
Till ett strömmingsgarn gick det åt cirka 1,5 mil tråd. Nätet var bundet i en slinga med ungefär 43500 knutar eller maskor. Betänk att detta har kvinnorna ofta vid eldsken från den öppna spisen efter allt annat hushållsarbete spunnit, berett och bundit. Det tog cirka en vinter att tillverka ett strömmingsgarn.
Det blev en stor förändring när den egyptiska bomullen kom hit och det gick att köpa färdig bomullstråd hos handlarna. Senare övergick man till att köpa färdiga maskinbundna garnslingor. Nu köper man färdiga strömmingsgarn helt i nylon.
Redskap för strömmingsfisket
Vaden var en plankbit av gran ca 70-80 cm lång, 15-20 cm bred och cirka 5cm tjock, gärna lite båtformad, med ett hål borrat på mitten av plankan. Genom hålet var en smäcker smal enestör fastkilad, smaländan var ca 2 m lång utanför hålet och tjockändan cirka 80 cm åt andra hållet. I den smala ändan var en flagga av tyg fastsatt. När vaden kastades i havet skulle den stå med flaggan rätt upp. Vid sättningen sattes en vade ut i vardera garnraden. I ena plankändan var ytterligare ett hål borrat där man fäste vadlinan.
Sättningsstenen var i de flesta fall av kalksten och cirka 40×20×10 cm. Stenen var försedd med hål i kanten på ena kortsidan och i hålet fästes sättningssträng och vadlina. Sättningsstenen användes till förankring av garnen vid den fasta sättningen. Stenen har numera ersatts med dragg.
Kubben var en stor träklamp ungefär 70-80 cm lång, cirka 8-10 cm tjock något avsmalnande i ena änden. Kubben var försedd med cirka 25 m lina. Den del av linan som inte användes vid en viss sättning lindades upp på kubben vars uppgift var att förhindra att garnet drogs för djupt ner i vattnet där kubben var förankrad mellan 2 st sättningsgarn.
Uppsättning av strömmingsgarn
När garnet var färdigbundet skulle det monteras (skjutas). Djupet på ett garn kunde variera mellan 6-7 meter och längden varierade mellan 35 och 40 m. Övertelnen höll upp hela nätet som i regel bestod av hamplina. Linan sköt ut utanför garnet i vardera änden cirka 50-60 cm och bildade där en ögla. Spenlinan var av hampa eller bomullsgarn. Garnets översta maskor var fastsatta i linan och när cirka 10 maskor bundits fast drogs en dubbel slinga av den upp i övertelnen och bildade den s.k. spenen (spinen). Mitt över var tredje spene sattes det fast ett flöte.
Undertelnen fästes vid garnets undersida eller understa maskor på samma sätt som spenlinan vid den översta. Mitt under varje flöte drogs undertelnen ut till en stropp (hallspinen) på cirka 10 cm. I hallspinen skulle sedan hallarna (sänkena) monteras. Genom det borrade hålet i hallen trädde man in hallspenen och öglan krängdes över hallen, därmed satt den fast.
När garnet var färdigt skulle det färgas (litas). Avsikten var att genom behandlingen skydda garnet mot röta samtidigt som garnet fick en vacker brun färg. Var man rädd om sina redskap så litades garnen minst en gång varje år innan fisket började. Var det ett omfattande fiske man bedrev så kunde garnen behöva litas två gånger om året.
Litningen gick till på följande sätt: Man kokade en blandning av ek- och granbark. Båda innehåller kraftiga färgämnen. Sedan koket var färdigt och svalnat doppade man ner garnet som fick suga åt sig så mycket det kunde. Färgning av garnen var också en sak som man kunde använda gemensam utrustning till. Utrustningen bestod av en stor gryta som stod utomhus, men i vissa fiskelägen fanns speciella ”lit-bodar” för ändamålet. I Hallshuk fanns en sådan gemensam anläggning.
Sättning av strömmingsgarn.
Strömmingsfisket bedrevs på Hallshuk på två sätt. Man fiskade med drivgarnsfiske men även med fast sättning. Vid fast sättning förankrades första garnet med en sättningssten i botten. Först fästes vadlinan och sättningsrepet vid sättsten. När sättstenen nått botten kastade man ut vaden. Sättningsrepet fästes nu vid kubben och fick gå överbord.
Kubbrepet var alltid till för flöten, liggande på båtbordet, medan hallarna och linet var nersänkta i vattnet. Framkarlen rodde sakta framåt med vinden, nu gällde det för sättningskarlen att låta garnet löpa ut, samt att det skedde på ett sådant sätt att garnet kom att stå rätt i sjön.
Medan första garnet löpte ut hade bakkarlen tagit nästa garn, löst upp det och sänkt hallarna och linet i vattnet så lågt att övertelnen och flöten låg på båtbordet. När första garnet nästan var ute knöts garnen samman. Man satte i regel 8-10 garn i en sättning. Vid slutet av sista garnet sattes en vade i likhet med vad som skedde i början.
När man var färdig for man i land för att äta och vila några timmar. Var man långt från egna hamnen kunde man även ligga kvar i båten. När garnen togs upp utfördes arbetet i omvänd ordning.
Den fasta sättningen användes i huvudsak när lekströmmingen fanns nära land utanför Hallshuk. När strömmingsfisket utfördes längre ut till havs användes uteslutande drivgarnsfiske.
Strömmingsfiske med skötar
Det viktigaste fisket under 1900-talet är strömmingsfisket som bedrevs med både garn och skötar året runt. Skötarna användes mest under vintersäsongen från januari till april. Skötarna var betydligt större till ytan än strömmingsgarnen och hade en längd på 60 m och en höjd på cirka 12 meter. Övertälnen satt direkt på linet och med korkbojar reglerade man skötens läge i sjön. Ibland gick strömmingen i ytan och ibland närmare botten. Fiskarna reglerade skötens läge i sjön efter strömmingens vandring i sjön. Det var en stor yta som skötarna fiskade av, skötarna sattes ut som fast sättning varje kväll och drogs tidigt påföljande morgon.
Försäljning av fisk
När fiskarna kommit i land från nattens fiskefärd så bar man upp garnen till gistrummet i garngården. Där plockade man av fisken från garnen och sorterade upp den, dels till försäljning men man plockade även undan den del av fångsten som skulle saltas in. Därefter skulle garnen redas ut och hängas upp till tork. När arbetet i garngården var klart gällde det för fiskaren att snabbt komma iväg och sälja sin fångst för att få den inkomst man skulle leva av.
Försäljning med cykel
En del av fisken som fångades vid Hallshuk såldes av fiskarna från cykel. Man utrustade cykeln med en stabil låda som man monterade fast på pakethållaren, man hade även med sig bessman och en liten håv som man vägde upp fisken i. I regel sålde man strömming och hade med sig cirka 40-50 kg. Man började försäljningen så fort man hade kunder och försäljningsområdet sträckte sig så långt som till Lärbro och Tingstäde. När fiskaren kom hem hade han haft en mycket lång och arbetsam arbetsdag. Fiskare som sålde mycket fisk från cykel var Elof Olofsson, kyrkvärd vid kapellet och Harry Friberg, som var hamnfogde och eldsjäl för byggande av fiskehamn vid Hallshuk.
Försäljning från hästskjuts
Från Hallshuk såldes en del av fisken med hästskjuts. Försäljningsområdet sträckte sig från Hallshuk och ända ner till Hejnum och Lokrume. På Hallshuk var det flera fiskare som hade ladugård och hästar. Hos fiskarna Harry Friberg, Gunnar Norman och John Pettersson fanns två hästar på varje fiskargård. En del fiskargårdar hade ardennerhästar, men en några hade varmblod som var snabba vid förflyttning så att man tidigt kom fram till försäljningsområdet. När försäljningen skedde med hästskjuts sålde man färsk fisk men också saltströmming som levererades i träkaggar.
Fiskförsäljning med bil
Fiskarna Gunnar Norman och Karl Hansson köpte år 1924-25 varsin bil som de åkte runt och sålde fisk med. Enligt Karl Hansson trodde folk inte att de var riktigt kloka. Att sälja fisk från bil kunde väl aldrig löna sig, men försäljningen gick bra och det dröjde inte länge förrän det fanns flera fiskare på Hallshuk som köpte bil och sålde fisk från sina bilar.