Vägar och stigar

Kyrkan ny centralmakt

När Visby upphöjdes till stad stabiliserades vägnätet och genom kristendomens införande tillkom kyrkan som ännu en stark centralmakt på ön. Kyrkorna byggdes i socknens centrala delar och nya vägar uppstod mellan sockenkyrkorna och de olika gårdarna. Från staden och ut på landsbygden förgrenade sig flera huvudvägar som bildade viktiga kommunikationsleder mellan staden och landet. Sträckningen på de medeltida vägarna utgör stommen i det vägnät som används i dag.

När man var på resande fot under 700-talet var det oftast lättast att förflytta sig på sjö- och vattenvägar. Flera farbara vattenleder samt ett stort antal insjöar fanns på den tiden på Gotland.

Milstenar

Under 1600- och 1700-talen började staten intressera sig för bättre framkomlighet på vägarna. Landsvägarna förbättrades, vägarna mättes, försågs med milstenar och en ny gästgiveriförordning trädde i kraft år 1649.
En mil motsvarade 6000 famnar eller 10688 meter. Många vägar förbättrades under senare delen av 1700-talet när C O von Segebaden var landshövding på Gotland. De största och mest genomgripande förändringarna skedde under 1800-talets senare del samt under 1900-talets början.

Bilismens intåg

Vid bilismens intåg under 1900-talet var man tvungen att bygga ut vägnätet så det motsvarade kravet på framkomlighet och trafiksäkerhet. Bönderna stod ännu för underhållet av vägarna i förhållande till markinnehavet. Vägunderhållet innebar att vägarna skulle grusas under hösten och att träd och buskar som lutade in över vägen skulle röjas bort.
Den ökande trafiken med bilar gjorde att systemet med naturaväghållning inte längre fungerade. På 1920- och 1930-talen sköttes vägunderhållet och nybyggnationen av distriktens vägkassor som fick sina inkomster från vägskatter och stadsbidrag. På grund av den allt snabbare ökningen av trafiken förstatligades vägväsendet år 1944. Staten övertog därmed ansvaret för underhållet av det allmänna vägnätet, så samma vägstandard kunde utvecklas i hela landet.
Vägarna har därefter successivt förbättrats och på Gotland är i dag samtliga statligt allmänna vägar belagda med asfalt.

Vägar och stigar i Hallshuk

Före 1939 var vägarna till Hallshuk enskilda och sträckningen gick inte där den går idag.
De allmänna vägarna till Halls kyrka gick från Tejnungs i Hangvar förbi gårdarna i Gannarve och fram till Halls kyrka, den andra allmänna vägen gick från Kappelshamn förbi Västö gård och fram till Halls kyrka, samma sträckning som i dag. Det övriga vägsystemet på Hall var enskilda vägar och såg ut som vad vi i dag kallar för åkervägar. Före år 1939 fanns minst tre enskilda vägar och en gångstig som gick från Hallshuk till övrig bebyggelse i Halls socken.

Medebysvägen (Skolvägen, Mybbesvägen)

Vägen kallades även skolvägen eftersom skolbarnen från Hallshuk gick den här vägsträckan till Halls folkskola varje dag under läsåret.
Vägsträckan mellan Hallshuk och Hall folkskola är 5 km och här gick skolbarnen den långa skolvägen morgon och kväll. Under den mörka årstiden gick man hemifrån när det var mörkt och återvände till hemmet på eftermiddagen under mörker. Även i regn och snöoväder var man tvungen att lämna hemmet för att fullgöra sin skoldag 5 km längre bort. Särskilt för de yngre eleverna i de lägre klasserna var det säkert påfrestande att dagligen vandra sammanlagt 10 km mellan hemmet och skolan.
Under nederbördsrika tider med våta marker fick man gå andra vägar som var längre men torrare.

Grindar vid Mybbesvägen: På vägsträckan mellan Hallshuk och Halls kyrka fanns förr nio grindar som skulle öppnas och stängas när man färdades vägsträckan fram.
Normans grind: Första grinden från Hallshuk stod utanför Normans fastighet.
Nannys grind: Grinden stod en liten bit söder om fastigheten Hall Hallshuk 1:19. Nanny var gift med Kalle Andersson som var lots och bodde på fastigheten.
Hedhagsgrind: Hedhagsgrind stod vid första backen strax söder om Haruddsvägen.
Rödgrind: Rödgrind stod cirka 100 m söder om ”Jänn-Käldä”. Grinden var rödmålad.
Grindar vid Medebys gårdar: Vid Medebys låg tre gårdar och det fanns antagligen två eller tre grindar här, en grind vid varje gård.
Bruten: Bruten är en våtmark som ligger cirka 150 m söder om Medebys gårdar. Här stod förr en grind.
Grind vid Medebys kalkugn: Grinden stod vid Medebys kalkugn som ligger cirka 700 m nordost om Halls kyrka. Delar av grindstolpen finns kvar.
Tildas grind: Tildas grind stod i anslutning till Hall prästänge vid den stora eken.

Norrbysstigen

Platsen kallas för ”Lilla rummet”. Öppningen i skogen var förr ett bra harpass. Stigen fortsätter mot Norrbys och sträcker sig söder om Sojdesvät och efter cirka 2500 m kommer man till Norrbysgårdarna.

Folk från Hallshuk som hade ärende till någon av Norrbysgårdarna gick alltid Norrbysstig eftersom det var närmaste vägen. Förr körde man även med hästskjuts på stigen. De gamla på Hallshuk kallade även stigen för Janssons stig.
När man på 1920- och 1930-talet skulle köra med bil upp på Hamnberget var det inte alltid bilen orkade köra upp den vanliga vägen på grund av den branta backen. Man fick då köra upp på Hamnberget i Norrbysstigens vägsträckning. När man kom upp på Hamnberget fanns en körväg fram till Klivet.
Var det översvämmning eller mycket snö på den vanliga skolvägen förbi Medebys gårdar gick man Norrbysstig fram till Norrbys och därifrån fram till skolan.
På Norrbysstig var markerna alltid torra, vintertid var det i regel ett jämt snötäcke och begränsad drivbildning.

Likvägen

Vägen trafikerades med hästskjuts och bil fram till år 1939 då den nya allmänna vägen till Hallshuk öppnades för trafik.
Vid begravning körde och gick man alltid Likvägen från Hallshuk till Halls kyrka. Vägsträckningen gick från Hallshuk österut upp på Hamnberget förbi fyren och Klivet fram till Sojden. Från Sojden går vägen vinkelrätt mot strandlinjen in i skogen öster om Sojdsvät fram till Norrbysgårdarna. Från Norrbysgårdarna gick vägen den nuvarande vägsträckan fram till Halls kyrka.

Klivet är ett ras som inträffat i den cirka 30 m höga kustklintens gräns mot havet. Platsen ligger cirka 350 m sydost om fyren. Sojden ligger cirka 800 m sydost om fyren och är platsen där kustklinten slutar och går över i strandvall. Från Sojden och fram till Västö gård går kalkstensklinten cirka 150 m från strandlinjen och in i landet.
På vägsträckan från Hallshuk via Fyren, Klivet, Sojden, Norrbysgårdarna och fram till Halls kyrka fanns förr sju grindar som skulle öppnas och stängas när man färdades vägsträckan fram.
Grind vid Klivet: Gränsen mellan Medebys och Norrbys ägor gick ungefär vid Klivet och här stod förr en grind.
Sojdsgrind: Här vid Sojdsbacken stod förr en grind. Härifrån gick även en stig fram till Västö gård. Stigen gick en bit inne i skogen och slingrade sig fram uppe på klinten.
Stenpelargrind: På vägsträckan mellan Sojden och Norrbysgårdarna stod Stenpelargrind cirka 1 km från Sojden. Två stenpelare var upplagda som en kallmur av kalksten och stod på båda sidor om vägen och höll upp grinden som förr stod här. Pelarna hade en storlek av 1,2 m i fyrkant samt var två meter höga. En stenpelare står kvar i dag.
Grind vid Norrbysgårdarna: Grinden stod där gårdsutfartena ansluter till den enskilda vägen. Den ena grindstolpen är en kallmur av kalksten som står kvar än i dag.
Grind vid Sandåkern: Sandåkern ligger mellan Norrbysgårdarna och kyrkänget och här stod förr en grind.
Tildas grind: Tildas grind stod i anslutning till Hall prästänge vid den stora eken.

Nya vägen

Människorna på Hallshuk levde ganska isolerat. De enskilda vägarna var ofta i ett miserabelt skick.
Den första bilen kom till Hallshuk år 1924 och år 1927 byggdes fiskehamnen ut. Då fanns ingen allmän väg till Hallshuk trots att trafiken utökades med transporter av fisk till salterier och inköpare och av olja och förnödenheter till hamnen.
Det var mycket viktigt för fiskarnas fortsatta existens att det blev bättre vägar till Hallshuk. Trots febril verksamhet i fiskeläge och goda fångster så försökte varken kommun eller länsstyrelse göra livet mer drägligt för fiskarna i Hallshuk.

Utredningar och uppvaktningar

Vid en extra kommunalstämma den 10 juni 1926 förelåg en förfrågan om stämman ville bevilja anslag för utredning och kostnadsberäkning av ett vägbygge mellan Halls kyrka och Hallshuk.
Sedan fiskarna från Hallshuk och direktör A Dahlbäck från Visby tillskjutit 150 kr så beslöt stämman att man av tillgängliga medel ur kommunalkassan skulle anslå 350 kr till företaget.
Vid ett möte med hamnföreningen i december år 1933 beslöt man utse en kommitté som skulle uppvakta landshövdingen om behovet av en ny väg mellan Halls kyrka och Hallshuk. I kommittén ingick Carl Hansson, Oskar Pettersson, Karl Andersson och Tyko Olofsson.
Uppvaktningen år 1933 hos landshövdingen gav inget resultat. En kommitté från hamnföreningen uppvaktade år 1937 åter landshövdingen om behovet av en ny väg mellan Halls kyrka och Hallshuk.

Länsstyrelsens utlåtande

Först på årets tredje ordinarie kommunalstämma den 29 december 1937 så skriver Halls kommun till Länsstyrelsen följande beträffande vägen mellan Hall kyrka och Hallshuk:

”Beslöts att till länsstyrelsen ingå med anhållan att vägen från Halls kyrka till Hallshuk över Medebys måtte iordningsställas och upptagas till allmän väg och framhålls såsom skäl till denna anhållan att kommunen är synnerligen vanlottad i fråga om utfartsvägar. De vägar som leda till Hallshuk äro en del av året nästan ofarbara och då de som äro boende i Hallshuk har fisket till sitt uppehälle, har dessa ej den inkomst som kunde inbringas, därest vägar under alla tider på året vore farbara. Även av turister är vägen mycket anlitad genom att många under sommaren äro intresserade av Hallshuks läge samt fyren och fiskehamnen, varför behovet av en god och farbar väg även föreligger i detta hänseende. Som emellertid kommunen är mycket skattetyngd, förmår den ej sätta vägen i stånd om ej hjälp härmed erhålles. Önskligt vore därför om vägarbetet kunde upptas som nödhjälpsarbete eller på annat lämpligt sätt understödjas.”

Beslut om ny väg

Den 1 januari 1939 hade Länsstyrelsen på framställning av Vägstyrelsen i Gotlands län, norra distriktet beviljat 8000 kr i anslag till att påbörja vägbygget mellan Halls kyrka och Hallshuk. Företaget var kostnadsberäknat till 54800 kr och statsbidrag beräknades utgå med 43800 kr. Resterande medel tilldelades därefter omgående så att vägsträckan kunde färdigställas under året.
Den nya vägen mellan Halls kyrka och Hallshuk byggdes ut i sin hela sträckning år 1939, så den sista uppvaktningen år 1937 gav resultat.
Den allmänna vägen mellan Halls kyrka och Hallshuk är 5,1 km lång och byggdes 5 meter bred. Vägens sträckning går från Halls kyrka förbi gårdarna vid Hägvards, Västerby och Nors. Den nya vägsträckningen fortsätter sedan i en raksträcka över dalen som ligger söder om Jännklint. Vägen byggdes väster om Jännklint och framme i Hallshuk fick den en ny sträckning ner till hamnen.

Bygget

När vägen byggdes handlastade man gruset i grusskärningarna vid Nors och Jännklint och övrigt grusmaterial schaktades för hand och transporterade till fyllning i vägsektionen med häst och vagn eller med lastbil.
Robert Stenbom som växte upp vid Västerbys berättar att han som 13-åring arbetade på vägbygget, med korp och spade lastade han grus på en flakvagn tillsammans med sin pappa Josef. Bönderna i grannlaget bildade arbetslag och transporterade grus som korpades loss ur vägskärningarna och lastades på vagn samt kördes till grustippen där materialet lastades av och planades ut till en blivande vägbana.
Arbetslaget bestod av lantbrukarna Robert Nilsson, Josef Stenbom, John Lindberg och Bertil Friberg som med häst, vagn och lastkarlar utförde tjänster på vägbygget. En bilägare som hette ”Barshage-Johan” från Othem körde även på vägbygget. Slitlagergrus som lades ca 5 cm tjockt för att jämna av vägytan krossades i ett grustag i Gannarve i Hall. Allt annat arbete gjordes av vägarbetarna för hand – släntning, dikning, trumläggning, röjning, stängselsättning och justering av vägbanan med mera.

Vägen var grusväg fram till år 1991 då vägsträckan fick beläggning (IM60) till en vägbredd av 4,5 m.