Hem

Hallshuk idag

Hallshuk förr

Kapellet

Hamnen

Fisket

Fyren

Lotsväsendet

Vägar och stigar

Naturen

Kalkugnar i Hall


Kalkugnen vid Västös 
Historik

Förutsättningarna för kalkbränning har alltid varit gynnsamma på Gotland. Det fanns en riklig tillgång på lättåtkomlig kalksten som var av bästa kvalitet. I äldre tider var arbetskraften billig, det fanns gott om bränsle i skogarna och många hamnar för utskeppning. Det var också gott om importörer och upphandlare både i utlandet och i Sverige.

Processen

Vid tiden för de äldsta gotländska stenkyrkornas tillkomst tror man att kalk användes som murbruk när byggnadsstenen sammanfogades. Under denna tid uppfördes även "Kruttornet" i Visby samt en del medeltida stenhus i Visby stad, men stenhus byggdes även på den gotländska landsbygden. Stenbyggandet med bruten sten och kalkbruk kom antagligen hit med kristendomen och de första missionärerna. I början på 1200-talet kom kalkbruk till användning vid uppförandet av Visby ringmurs äldsta del. Enligt gamla handlingar tror man att kalkbränning bedrevs på Gotland redan under 1000-talet. Kalkbränning på den tiden var en enkel process i jämförelse med andra kemisktekniska arbeten som garvning, järnsmältning och beredning av glas. För att omforma kalkstenen till "bränd kalk" gällde det att upphetta den till 900-1000 grader så att kolsyran i det närmaste försvann ur stenen, då kunde den efter viss bearbetning (läskning) användas som murbruk.

Milor och enkla ugnar

Under äldre medeltid använde man enkla kalkmilor som det brändes kalk i. Man grävde en grop med ungefär 2 meters diameter och 1 spadtag djupt. I gropen placerades kalkstenen i ett visst mönster och den sten som skulle brännas lades upp i en rund kulle på eldhärden och därefter täckte man milan med jord för att öka värmeisoleringen. När man tänt milan brann den i några dygn och när den hade svalnat så rev man ut den. Delar av innehållet hade nu omvandlats till användbar kalk. På fastlandet kallas dessa små milor och ugnar för fältugnar och de användes även långt in på 1800-talet av Gotlands bönder för eget bruk. Kalkbränning i mila innebar stort slöseri med ved och kalk. När bränd kalk blev en exportvara på 1600-talet byggde man effektivare ugnar. Rå kalksten exporterades fram till 1630-talet som därefter brändes på främmande ort. År 1634 höjdes utförseltullen för rå kalksten med 50%, antalet kalkugnar för export av släckt kalk ökade då snabbt.

Kalkugnar

Den äldsta kalkugnen som haft betydelse för export av kalk anlades år 1621 på S:t Olofsholm av "Det Gullanske Companie" som tillkom på initiativ av danska regeringen. På grund av dåliga affärer gick kompaniet i konkurs 1626. Kalkugnen låg sedan öde i flera år. 1634 fick bröderna Jacob Madsen i Köpenhamn och Nils Mattssson i Visby, kungligt previlegiebrev på att få inrätta en kalkugn på S:t Olovsholm "... på det ställe, varest det gullanske companie uppfört en sådan, som nu är öde". Kalkugnen låg ett stycke norr om den lada som i våra dagar innesluter resterna av S:t Olofsholms kapell. I ugnen brändes kalk nästan oavbrutet i 250 år, den har haft många olika ägare men släcktes för alltid på tidigt 1860-tal. Från ugnen gick kalklasterna till Wismar och Rostock.

Vedbrist

1665 fanns det 21 kalkugnar på Gotland som vardera hade en kapacitet av 25-40 läster (1 läst= 0,6 m3) eller 16-25 m3 bränd kalk vid varje bränning. Under 1700-talets första del utökades antal ugnar snabbt men snart blev vedbristen märkbar och ägarna blev tvungna att förbättra ugnarnas konstruktion. År 1685 exporterades från Gotland cirka 10000 läster släkt kalk. För Gotlands del var detta ett ekonomiskt uppsving av utomordentlig stor betydelse och kalkindustrin hade en dominerande ställning ända fram till 1800-talets mitt. Den gotländska kalken behärskade fullkomligt marknaden i länderna kring Östersjön, kalken hade för öns ekonomiska liv samma betydelse som järnet hade i andra delar av Sverige. Enbart till utländska orter exporterades under perioden 1738-1740 närmare 4550 m3 släkt kalk. Före 1700-talets mitt sköttes frakterna av utländska fartyg, men efter år 1750 sker en ändring och de gotländska fartygen får en dominerande ställning tack vare duktiga gotländska skeppsredare.

Förgängliga byggnadsverk

Kalkugnar av gammal traditionell gotländsk typ var mycket förgängliga byggnadsverk, trots att de var av sten. Med undantag av de kalkugnar som byggts med mycket massiva murar är de flesta ugnar förfallna och i ruiner. Orsaken till detta hastiga förfall är flera och en av dem är själva kalkbränningsmetoden. De små och medelstora ugnarna uppfördes ofta för tillfälligt behov av kalkstensblock i kallmur som vid varje bränning försvagades något. Ugnsmurens krön kom att hänga in mer och mer efter varje bränning och till slut så rasade muren in och ugnen fyllde igen sig själv om inte nödvändiga reparationer utfördes. Ett fåtal ugnar av de viktigaste typerna och belägna vid de mest besökta platserna finns bevarade och införlivade bland Gotlands fasta kulturminnen.

Redskap och "läskning"

I anslutning till kalkugnarna finns olika byggnader samt verktyg som bibehållit sin traditionella utformning sedan århundraden. En vaktbyggnad, "kurru", var skydd för kalkbrännaren då han dag och natt måste sköta ugnen när den var igång. Vid "läskningen" använde man långskaftade klubbor av trä till att krossa större stycken av den brända kalken. Den osläkta kalken läskades till släckt kalk genom långsam vattenbegjutning. Den släckta kalken förvarades i kalklador i avvaktan på utskeppning. Flera kalklador finns bevarade på några lastplatser som Kyllej, Barläst och Fårösund.

Kalkugnar i Hall

Halls socken har knappast spelat någon större roll i den gotländska kalkindustrins historia. I Hall har det antagligen funnits åtta kalkugnar, endast från två har skeppats kalk. De enda kalkpatroner som drivit kalkbränning på export var släkten Wästöö.

Ugn nr 1

Norr om Västö gård finns en bevarad kalkugnsruin som är nio meter hög med en inre diameter av fem meter och med en beräknad volym av 145 m3. Kalkugnen är murad mot kalkstensklinten. Murtjockleken är 2 meter. Intaget av kalksten är uppe på platån. Ugnsmullhålet där man lastade in ved i ugnen ligger i söderläge på marknivå. Uttaget av färdigbränd kalk sker genom ett urlastningshål som ligger i marknivå mot norr.

Några lämningar efter kalklada eller kalkkurra finns inte i närheten av ugnen. Mordhögarna (jordhögarna) i anslutning till kalkugnen är av obetydlig storlek. Utskeppning av kalk från Västöugnen har antagligen skett från Kappelshamn eller möjligtvis från en brygga vid Västös gamla fiskeläge. Enligt Munthe lades ugnen ner år 1903.

Ugn nr 2

Enligt en inventering skall det ha funnits en kalkugn vid Grönbjersklint med kalklada av sten samt "kurrä" till kalkugnsfolket. Anläggningen skall ha tillhört Vasta bruk i Lärbro.

Ugn nr 3

Kalkugn nummer tre ligger cirka 500 m söder om Hall kyrka, ugnen tillhör fastigheten Gannarve. Det finns inte några uppgifter om ugnens höjd och volym. Man vet att ugnens inre diameter varit 2,7 m, men inte när ugnen byggdes upp eller lades ner.

Ugn nr 4

En kalkugn låg vid Norrbys, ugnens rester ligger i nordvästlig riktning på ett avstånd av 1700 m från Hall kyrka. Man ser idag endast en jordhög och mycket små synliga rester av ugnen. Ugnen beräknas ha varit 5 meter hög och med tre meters inre diameter som hade en volym av 35 m3. Ugnen anlades år 1855 och blev nerlagd år 1885. Ugnen raserades helt när den enskilda vägen från Norrbys till Västö gård byggdes i början på 1950-talet.

Ugn nr 5

Från vägskälet vid Hall kyrka ligger Medebys kalkugn utmed en skogsväg som tidigare var skolväg för barnen från Hallshuk och Medebys. Kalkugnen var uppbyggd mot en klint, den inre diametern var 3 m, höjden var 3,5 m och den rymde 22 m3. I dag är ugnen en jordhög med synliga rester. År 1858 byggdes ugnen upp och den lades ner år 1885.

Ugn nr 6

"Hellvigs körkä"

Det låg tre kalkugnar i den västra delen av socknen. En kalkugn låg i den så kallade Helendeskogen och finns kvar där som ruin. Avståndet från kyrkan är 3300 m. I folkmun har den kallats "Hellvigs körkä". Ugnen var 2 m hög och en inre diameter av 2,5 m, med en volym av cirka 10 m3. Ugnen byggdes i början av 1850-talet och lades ner cirka 1885.

Ugn nr 7

Strax väster om vägen mellan Hägvards och Häftings ligger ännu en kalkugn som hade en beräknad volym av 44 m3. Ugnen är byggd mot en klint, det som är kvar av ugnen är en jordhög med synliga rester av ruinen som byggdes på 1850-talet och lades ner i slutet på 1880-talet.

Ugn nr 8

Inte mer än sexhundra meter från ovanstående kalkugn låg en ugn med en höjd av 5 m och med en inre diameter av 4 m, den beräknade volymen var 53 m3. I anslutning till ugnen låg en "kurrä" där kalkbrännaren kunde söka skydd. Även denna ugn beräknades vara anlagd på 1850-talet och nerlagd cirka 1885.

Det kan knappast ha förekommit någon utskeppning av kalk från dessa små ugnar, de har säkert varit byggda för lokal produktion och försäljning. Före år 1733 fanns det enligt dessa källor inga kalkugnar i socknen och den sista kalkugnen har man antagligen slutat använda under 1900-talets första år. Det var 1800-talet som för Hall innebar kalkbränningens blomstringstid med välstånd för socknens befolkning.

Kalkbruksrörelsen

Exporten av kalk var under mitten och senare delen av 1800-talet omfattande. I de norra strandsocknarna och på Gotland uppfördes stora kalkugnar, kalkskutor byggdes i hundratal och befraktades, skogarna höggs ner till kalkugnsved och trakterna vimlade av vedhuggare, stenbrytare, kalkugnskarlar, patroner och skeppare. Kalkindustrin hade också sina sociala verkningar. Kalkugnsfolket utgjordes till en viss del av människor som inte hade det bästa rykte. Gotland fick så småningom genom kalkindustrin en herrgårdskultur som tidigare hade saknats. Denna herremansklass växte hastigt upp men efter sekelskiftet tynade den bort och försvann.

Att anlägga en kalkugn förutsatte kompetens och organisation. Ugnen skulle byggas upp med tillhörande kalklada och "kurrä". På varje ugnsområde och hamnområde byggdes vägar och lastkajer, redskap skulle anskaffas, hästar inköpas och skickliga kalkbrännare anställas, kalkbrott skulle anläggas och sten brytas samt skog köpas in, fällas och transporteras ner till kalkugnen.

Det var mycket arbete med transport av kalksten och ved till ugnarna. Ugnarna skulle laddas med kalksten och bränningen övervakas. När bränningen var klar skulle kalken tas ut ur ugnen samt läskas till släckt kalk i kalkladan. Den släckta kalken transporterades därefter till utskeppningsplatsen där den lastades ombord på kalkskutorna. Den osläckta kalken placerades i tunnor för utskeppning. I anslutning till tömning av ugnen utfördes även nödvändiga reparationer. I detta arbete skall enligt uppgift även kvinnor ha deltagit.