Hem

Hallshuk idag

Hallshuk förr

Kapellet

Hamnen

Fisket

Fyren

Lotsväsendet

Vägar och stigar

Naturen

Lotsväsendet

Redan vikingarna använde sig av långfärdslotsar när de skulle ut på obekanta farvatten långt från hemmahamnarna. Många vikingaskepp tog vägen förbi Gotland och anställer där en styrman för färden till Gårdsrike. Styrman begärde en mycket hög lega som han förklarade med: "... jag är dyr, men jag gör skäl för mig."

På 1100-talet kan man säga att Sverige var ett någorlunda enat rike. Det låg i respektive kungs intresse att utländska handelsskepp kunde färdas och lotsas längs kusten utan att förlisa eller drabbas av rövare. Den organisation som skapades kallades ledungen. Dess uppgift var att organisera en krigsflotta som kunde kallas in vid krig samt tillse att det fanns kustbevakning utmed havet samt längs farlederna.


Ritning från 1856 till lotsmärket som
tidigare stod på hamnberget
Lotslagen 1340

Redan i 1340 års stadslag för Visby fanns regler som gällde för lotsning. I lagen som utkom på tyska och gutamål fanns regelverk som gällde för lotsningen, enligt följande:

"Låter någon lega sig som lots och seglar med skepparen och befraktaren att han ej vet vägen så give honom halva lön, men legar någon en som lots och kan överbevisa honom efter stadens rätt, innan han kommer till skepparens bröd, att han ej vet vägen. Så må man låta honom fara (skilja honom från sig) utan lön."
Panta med sitt liv

En lots kunde även få panta med sitt liv om lotsningen misslyckades. I "Allmänna stadslagen från 1357" står att läsa:

"Nu legar man ledsagare som skall säga dem led. Säger han sig vilja låta dem utan någon skada segla över sjön dit resan är bestämd och sätter han sedan på grund och de får skada därav, då äga de all makt över hans liv, likväl först efter det sex män inför domstol vittnat, att han med skeppare och besättning ingått sådan förbindelse. Överfaller dem sjögång och våldsam storm, då är han ansvarsfri från all skada."

Redan Gustav Vasa hade ledsagare eller lotsar anställda för lotsning av kronans fartyg eller vid sjötransport av konungens gods. Fartygen framfördes huvudsakligen i Stockholms och Östergötlands skärgårdar samt på Åland och utmed den finska kusten. Lotsyrket var då ännu av privat och frivillig art.

Sjölagen 1667

I 1667 års sjölag stadgades att man var skyldig att anlita lots och att lotsen hade rätt att uppbära lotspenning. Lotsväsendet tog nu även sikte på den allmänna sjöfarten och benämningen lots ersatte de tidigare benämningarna ledsagare och styrman.

Lotsorganisationen på Gotland

Lotsinrättningen i statlig organisation tillkom på Gotland år 1727. Då inrättades ett antal lotsplatser eftersom behovet av lotshjälp ökade på grund av ökad export av kalk, sandsten samt andra produkter.

Lotsstationerna i Hallshuk och Kappelshamn.

Utmed den gotländska kusten inrättades på 1700-talet uppemot ett tjugotal lotsplatser.Under 1600-talets sista decennium expanderade kalkbränningen våldsamt, särskilt på norra Gotland. Många nya kalkugnar byggdes upp. Handel och sjöfart blomstrade på platser som tidigare legat öde. Lotsningen skedde i övervägande del till kalkugnarna vid Kappelshamn, Hunstäde, Bläse, Storungs och Nyhamn, vidare till lanthamnen i Kappelshamn där man skeppade ut kalksten, virke och tjära samt landade produkter till handel och samfärdsel. För lastplatserna i Kappelshamnsviken fanns en lotsstation på Hallshuk och en i Kappelshamn. Lotsplatserna kom till på 1740-talet. Hallshuk lades ner år 1881 och Kappelshamn år 1892.