Hem

Hallshuk förr och nu

Fisket

Kapellet

Hamnen

Fyren och lotsar

Vägar och stigar

Naturen

Fisket i äldre tid

Fisket i äldre tid

Fisket under 1600-talets första del (Dansktiden)


Hallshuks hamn vid styv kuling från nordost

Fiskets betydelse för Gotlands näringsliv har alltid varit stor. Under 1600-talets första del bedrevs säsongvis ett mycket omfattande strömmings- och torskfiske ute i Hallshuk. I en urkund från 1600-talets mitt säger man: "... de vid sjön bolegne gårdar hava sin största penninge-förtienst medh fiskerij, hwilket här exellerar."

Hamnfogden

Att fisket var viktigt framgår av att man på 1600-talets första hälft eller tidigare började beskatta fisket. Gotland var under den danska tiden indelat i åtta fiskedistrikt, varav Hall var ett. Varje distrikt lydde under en hamnfogde som var tulltjänsteman och hade uppsikt över strömmingsfisket. Dessutom krävde han in skatt av den enskilde fiskaren i form av strömming, vidare var han också ordförande i hamnrätten.

Hamnfogden förde journaler över in- och utgående fartyg samt såg till att tullavgifterna betalades in, tullinkomsterna redovisades för tullförvaltaren över Gotland. Han hade en mycket självständig ställning och levererade tullinkomsterna direkt till kronan i Köpenhamn. Inkomsterna av "skatteströmmingen" gick till Visborgs slott och infördes i länsräkenskaperna.

Ordningen i fiskelägena

Att upprätthålla ordningen i fiskelägena under fiskeperioderna var inte lätt. Fiskeplatserna var som ett verkligt läger, folk strömmade till av olika anledningar. Varje båtlag bestod av 2-3 fiskare och man hade med sig kvinnor och barn. Kvinnorna skulle hushålla, laga mat, lappa garn samt ta vara på fisken. Andra människor kom till Hall av olika anledningar, tex handelsmän som kom sjövägen med salt och andra varor. Hela området var som en marknad där varken kyrkan eller gycklare saknades.

För ordningens upprätthållande utfärdade länsherren Holger Rosencrantz år 1639 en hamnrätt i 31 punkter som gällde ordningen i fiskelägena. Att hamnrätten från 1639 inte är den första på Gotland framgår av förordet där det står skrivet "... efter den gambla hamnrätt som för honom är funnen". Om den gotländska hamnrätten tillämpats utanför Hall är osäkert. I hamnrättens punkt nr 16 står skrivet:

"Vilken som denna hamn besöka vill och bruka sitt fiskeri med garn eller snöre (torsksnöre) eller ock brukar här sin köpenskap, skall han vara Gud, Kongl. Maj.t och de gode folk på hamnen välkommen och icke däröver besväras i någon måtto, ändock om det är första gången han besöker hamnen."

Fisket liksom handeln i Hall var alltså öppet för alla. I hamnrätten reglerades även fiskegarnens storlek. I punkt 22 av hamnrätten står skrivet "... att ingen svensk må bruka längre garn än sju famnar som gammalt haver." En famn är 1,78 meter.

Strömmingslistor

Fisket vid Hallshuk var förr en av de mest lönsamma fiskeplatserna på Gotland. Fiskarna sökte sig hit för de fina fiskeplatserna, lekströmmingen stod i täta stim under klintkusten mycket nära land och bara väntade att bli upptagen. Här fiskade inte enbart traktens bönder utan också borgare från Visby, och fastlandssvenskar samt fiskare från baltiska kusten. Första gången på året man samlades till fiske var tidigt om våren, andra gången mellan 1 maj och till cirka 8 dagar före midsommar och tredje gången från 24 augusti till allhelgonadagen.

Kronan krävde skatt av den enskilde fiskaren. Det upprättades s.k. "strömmingslistor" över varje fiskare och hamnfogden i "Hall haffnu" hade att inkassera skattefisken till Visborgs slott. Skatten inkasserades efter hur många strömmingsgarn man fiskade med och efter det fick man betala skatt.

Eldbodar

Under fiskesäsongerna var Hallshuk en verklig fiskestad. Varje båtlag bestod i regel av tre man och många fiskare hade säkert sina familjer med. De gamla eldbodar som beboddes av fiskare som kom till Hallshuk under fiskesäsongerna är nu nerrivna.

Den äldre fiskegenerationen från 1940 talet kunde berätta att man mindes hur grunder och skorstenar fanns kvar som ruiner i strandområdet. Bara en av de gamla bodarna finns kvar. År 1911 inköptes den och flyttades till Bungemuseet. Boden är knuttimrad och består av förstuga och ett rum med liggplatser för fyra personer. Eldstaden låg mitt på golvet, det fanns ingen skorsten, man fick lossa på en bräda i taket och där fick röken söka sig ut. Enligt en karta från cirka år 1815 så fanns det minst 60 eldbodar vid Hallshuks fiskeläge.

Tionde

Varje fiskare betalade en viss del strömming som skatt för varje garn till kronan, för kronan var det likgiltigt i vilken strömmingslängd man var registrerad, kronan fick alltid in sin skatt. Fiskarna fick förutom skatteskyldigheten till kronan även betala tionde till prästerskapet. Här blev det mer invecklat och det uppstod lätt tvister om vilken präst som skulle ha tiondet. Särskilt i Hallshuk var det dispyter om de fiskande Visbyborgarnas tionde skulle tillfalla stadskaplanen i Visby eller prästen i Hangvar. Småfolket har alltid fått betala till överheten, pålagorna var mycket tunga för fiskarebefolkningen som säkert levde under svåra förhållanden.

När Gotland blev svenskt år 1645.

När Gotland blev svenskt 1645 fortsatte man att driva in skatteströmmingen men kronan gjorde inget anspråk på köpströmmingen. Hur gammal organisationen är med att indriva skatteströmming genom hamnfogdar är svårt att avgöra. Man kan tro att de danska länsherrarna var de som införde skatt på fisket, men beskattning av fisket har förekommit sedan medeltiden. År 1515 klagade gotlänningarna till Länsherren Jöns Holgersson att han lät skriva in fattiga fiskare som inte hade mer än ett "fiskesnöre" (avsåg säkert pilk för torskfångst).

Strandridare

Då Gotland blev svenskt upphörde hamnfogdarnas befattning med tullen som anförtroddes åt de s.k. strandridarna. Hamnfogdarnas uppdrag var därefter uteslutande att ägna sig åt strömmingsfiskets beskattning och fiskelägena.

Sämre tider

År 1763 fiskade 52 personer vid Hallshuk, samtliga var gotlänningar. Tillsammans erlade man 292 valar skatteströmming till staten, något mer än under år 1601. Fem år senare hade antalet fiskare sjunkit till 42, och av dessa kom 32 från Visby.

År 1792 "... stod stömmingen som en mur utanför Hallshuk, men på grund av brist på folk, salt och träkärl kunde inte ens en tusendel tas upp". Övriga goda fiskeår i Hallshuk var 1851-55 samt 1858 och 1865. Det fanns även tider med dåligt fiske, då även fiskaren hade svårt att få hushållsfisk till den egna familjen.

Efter 1768 saknas uppgifter om fiskets storlek på grund av att kronan arrenderade ut sina skatteintäkter av fisket och någon redovisning om fiskets storlek finns inte. När storfisket tog slut i Hallshuk är okänt.

Läs mer

Läs mer om fisket i Hallshuk i Bertil Brynolfs "Fisket i Hallshuk före 1900" och "Fisket på 1900-talet".